Leve de nordiska klassikerna!
Rapport från DELS nordiska
konferens på Biskops-Arnö 21-23 augusti
En strålande vacker sensommardag samlades drygt 50 personer på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö för tre dagars nordisk konferens under rubriken ”Leve de nordiska klassikerna! De litterära sällskapen och det litterära arvet”. Konferensen arrangerades av DELS i samarbete med Föreningen Norden.
DELS ordförande Bo Malmsten hälsade välkommen och som koordinator för konferensen fungerade Olof Holm. Rektor Ingegerd Lusensky presenterade folkhögskolans verksamhet med Föreningen Norden som huvudman. Förra året fyllde skolan 50 år. Sedan 1960 har Biskops-Arnö varit en viktig mötesplats för nordiska författare och erbjuder bland annat en välkänd författarutbildning. Därefter öppnade landshövding Per Unckel, tidigare generalsekreterare i Nordiska rådet, konferensen och han framhöll att ett nordiskt språkligt och litterärt perspektiv behövs även inom EU, som naturliga hemmahamnar. Det handlar om ett sammanhållande kitt för de olika ländernas identitet. Samhörigheten mellan de nordiska länderna hjälper till att lösa praktiska frågor. Litteraturen och språket kan aldrig tjäna ut.
Som första tema diskuterades kontakter mellan nordiska författare förr och nu med Bo Malmsten som moderator. Erik Edvardsen, föreståndare för Ibsenmuseet, medlem i expertgruppen för utgivningen av Ibsens skrifter m.m., gav en exposé över kontakterna mellan nordiska författare utomlands fram till Fredrik Skavlans TV-show som vunnit så många tittare.
Maj-Britt Imnander, med ett förflutet på Nordens hus i Reykjavik, Nordens folkliga akademi i Kungälv och numera aktiv inom Sven Delblanc-sällskapet, har varit involverad i det nordiska biblioteksprojektet Kura skymning. Imnander betonade att skrivande människor alltid haft behov av att träffas kring sina gemensamma intressen. Under 1960- och 70-talen fanns det goda resurser att arrangera sådana viktiga nordiska författarmöten. Men just nu är det bekymmersamt, eftersom stödordningarna för folkbildningen håller på att förändras och bli mer kortsiktiga, enligt Imnander. Man måste söka pengar varje år. Kontinuerliga arrangemang ersätts med ständig förändring. Det beslutades att skriva en resolution i frågan.
Författaren Kristin Steinsdóttir från Island framhöll vikten av att träffa kollegor i andra länder och från andra länder för att kunna föra samtal. Annars blir det inga kontakter. Biskops-Arnö, översättnings- och författarcentret i Visby och Skandinaviska föreningens konstnärshus i Rom är inspirerande miljöer.
Författaren Søren Sørensen, bl.a. ordförande i Samrådet for de Literaere selskaber i Danmark, påpekade att de historiska årtalen 1809 och 1814 är helt avgörande för vår förståelse för hur det då uppstod fyra olika nationer. Litteraturen blev en viktig byggsten i nationsbyggandet. De danska och svenska språken står varandra nära, men de litterära kulturerna är helt olika. Icke förty har kända nordiska författare inspirerat varandra, exempelvis genom resor och vistelser i Rom eller Paris. Man är nordbo så fort man kommer utanför Norden.
Författaren Märta Tikkanen berättade personligt om hur hon i augusti 1978 deltog i det första nordiska seminariet för kvinnliga författare just på Biskops-Arnö. Varje land skulle ha sin taleskvinna och de 72 deltagarna delades in i modergrupper och dottergrupper. Dagarna blev minnesvärda och betydelsefulla. Åter och åter igen fick man höra: ”Jag är ingen författare, jag skriver för kvinnor. Jag är ingen författare, jag skriver för barn.” Denna konferens bidrog starkt till att stärka de skrivande kvinnornas självkänsla. Nästföljande år fick Sara Lidman Nordiska rådets litteraturpris. 1982 anordnades ett seminarium i Lillehammar och 8/8 1988 planerades ett författarmöte i Finland, men man fick inga pengar. Märta deklarerade att hon var en hängiven nordist – vi har kolossalt mycket gemensamt.
En livaktig diskussion vidtog om hur man kan främja nordiskt samarbete, särskilt i fråga om författarmöten, litterära arrangemang och vikten av översättningsverksamhet. Dagen avslutades med att skådespelaren Helge Skoog och kompositören Gunnar Edander framförde sin föreställning, byggd på Harry Martinsons Aniara.
Andra konferensdagen innehöll fem teman. Det första hade rubriken ”Skönlitterär kanon – debatt, attityder och åtgärder i de nordiska länderna”. Samtalsledare var Catharina Söderbergh. Lektor Johan Rosdahl, ordförande i Pontoppidan selskabet, problematiserade frågan och gav en historisk bild av hur kanon i Danmark genomgått en förändring från ett inslag i nationsbyggandet till läroplanspräglad kanon. Men på 1990-talet uppstod en ny kanondiskussion i och med Harold Bloom. Man borde läsa för att bli en bättre människa – inte för att bilda en nation.
Riksdagsledamoten, numera EU-parlamentarikern, Cecilia Wikström berättade personligt om bakgrunden till att hon sommaren 2006 lanserade sitt förslag till en skönlitterär kanon. I Norrland där Cecilia växte upp var berättandet livsrummet och det man tagit emot vill man föra vidare. När hon kom till Märsta som präst fanns det knappast några böcker i församlingsbornas bokhyllor, däremot i Uppsala. En gemensam kanon är till för att utjämna de sociala skillnaderna och ge alla skolelever tillgång till ett levande språk – helt enkelt en rättvisereform. Cecilia har kunnat konstatera att hennes mormor fick läsa mer skönlitteratur än hennes söner. Svenskämnet har sjunkit som en sten – ett ämne som borde vara ett verkligt kärnämne i skolan. Sanningen är inte alltid ett knapptryck bort. Källkritik behövs. Lärare och bibliotekarier är viktiga förebilder och behöver öppna den rika litterära världen för barnen. I Tyskland ges klassiker ut i samlade paket för 49 euro. I Sverige satte kanondebatten fart på flera klassikerutgivningar, bland annat Expressens satsning.
Professor Katri Sarmavuori vid Åbo universitet, vice ordförande i DELFI (den finska motsvarigheten till DELS), redogjorde för att man i Finland haft en debatt om kanon och vilka författare som ska ingå i den. Man har dock svårt att komma överens. Vissa tycker att kanon är orättvist. Andra inslag i debatten rör den finska självkänslan och språkfrågan.
Kristin Steinsdóttir från Island berättade att man länge haft listor på sådant som eleverna bör ha läst i grundskolan och gymnasiet. Men det finns olika åsikter i frågan. Som lärare har hon fört oändliga diskussioner om betydelsen av att praktiskt inriktade ungdomar ska behöva läsa vissa verk. Men motsatta tendenser finns. Intresset för sagalitteraturen är stort och varje vinter samlas folk i hundratals och studerar sagor och gör resor till platserna. Och det rör sig om alla sociala skikt. Man kan bli intresserad senare i livet. Då hade kanske inte den obligatoriska läsningen gjort någon skada.
I diskussionen framhöll Søren Sørensen att kanon inte bara handlar om estetik, utan också om bok- och människoutbildning. Johan Rosdahl poängterade att alla ska ha rätt att stifta bekantskap med nationallitteraturen. Den är inte cementerad, utan dynamisk. Aimée Delblanc passade på att inflika vikten av att biblioteken behåller sin ställning. Edvard Edvardsen från Norge berättade att man på Ibsenmuseet fått ta sig an affärsmän, som behöver få lite litterär allmänbildning för att kunna klara av kontakterna utomlands.
Under rubriken ”Hur levandegörs våra klassiker i skolan?” med Olof Holm som samtalsledare kunde man konstatera hur oerhört viktig skolan är i sammanhanget. Katri Sarmavuori från Finland hade samlat en lång lista över tänkbara klassiker. Det finns många möjligheter och tusen sätt att lära. Bergljot Øyrehagen Geist, konsulent på Ibsenmuseet i Oslo, visade hur aktivt man arbetar med att levandegöra Ibsen – detta trots läroplanerna i norska och inte på grund av. I Norge är man försiktig med att satsa på klassiker i undervisningen. De måste passa in i pensum. Norskan har inget värde i sig, utan ska stötta andra ämnen. En litteraturprofessor har till exempel pläderat för att man helst ska studera TV-serien Paradise hotell. Ibsen är hur som helst föremål för många festivaler över hela världen. Bergljots museum har stigande besöksiffror och man söker sig till historien och klassikerna för att kunna få redskap för framtiden. Tyvärr kan intresset från lärarna vara svalt. En lärare vägrade till och med att gå med på visningen.
Staffan Sjövall, lektor i många år på skolor i Stockholm, gick till hårt angrepp på den svenska skolpolitiken. Svenskämnet har degraderats och man läser alltför lite skönlitteratur. Det finns inga centrala krav på vad man ska läsa. Snart slås de sista spikarna i kulturarvets kista när eleverna bara får välja att läsa ”kändisförfattare”. Problemen i grundskola och gymnasium fortsätter på universitetet, eftersom lärarutbildningens ämnesstudier är försvagade. Lärarna ska inte förmedla kunskap, utan vara handledare för eleverna. Med lärare utan djup får vi elever utan djup. Staffan pläderade för en bättre högskoleutbildning som ger kunniga och engagerade lärare istället för halvbildade byråkrater.
Till sist gjorde Kristin Steinsdóttir från Island ytterligare ett inlägg där hon särskilt framhöll barnlitteraturens stora betydelse på Island med Astrid Lindgren, Tove Jansson och Torbjörn Egner. Många på Island är upprörda över att Astrid Lindgren inte fick Nobelpriset. Men man läser allt mer sällan nordiska författare. För att levandegöra klassikerna bör man helt enkelt läsa dem eller göra som Kristin. Hon har skrivit om en gammal saga för att göra den begriplig för dagens barn. Det har blivit mycket populärt.
Johan Rosdahl påpekade att lärarna kan mindre och mindre i kunskapsväg, men svänger sig desto mer med pedagogiska ord. Skönlitterära texter är inte primärt debattinlägg – de är just texter och konst. Man kan också tala om potentiella klassiker. Behöver författaren verkligen vara död för att vara en klassiker? – en fråga som diskuterades genomgående under konferensen. Lena Kjersén Edman varnade för att vi håller på att förvandlas till nufånar. Hon arbetar tillsammans med skolor i Stockholmsområdet i syfte att utforma en egen levande kanon. Greta af Geijerstam Hekneby från Norge tillade att lärarna nuförtiden är fullt upptagna med att lära barnen färdigheterna. Norrmännen i allmänhet är mest intresserade av att läsa nya böcker. Klassikerna är inte så intressanta längre. Från universitetsvärlden gav Eva Jonsson en inblick i hur svårt det är att hålla någon nivå på undervisningen, eftersom studenterna knappt har läst något tidigare. Man måste börja med grundskolan och höja kunskapskraven. Annars blir universitetsundervisningen bara ett urval och inte en fördjupning.
Under det fjärde temat talades om ”Vad händer med våra klassiker på biblioteken?” Samtalsledare var Gunnel Furuland, som presenterade Tomas Lidbeck från Stockholms stadsbibliotek. Han talade om olika typer av klassiker och om hur man arbetade med skönlitteraturen bl.a. i ett projekt om den långa svansen. Tomas har själv skrivit böcker om outsiders och särlingar i litteraturen och senast De bortglömda författarnas bibliotek. Det finns seriösa initiativ till att arbeta med skönlitteraturen på biblioteken. Kontakterna mellan bibliotek och litterära sällskap bör utvecklas. Men oroande är att folkbiblioteken, som borde vara centrala för spridning av litteratur som inte får en sportslig chans i bokhandeln, alltmer styrs av mätbara produktionsmått. Detta leder till att ett kvalitativt arbete inte värdesätts av biblioteksledningarna. En central fråga är hur utbildningen av bibliotekarier ser ut. Även här är skönlitteratur, allra minst klassiker, någon självklarhet. NÄFS (nätverket för skönlitteratur på biblioteken) har varit en pådrivande faktor för att hävda behovet av att bibliotekarier utbildas på det litterära området.
Leena Marja Tikkanen, bibliotekarie från Kajaani i Finland och medlem i Veikko Huovinen-sällskapet, berättade om ortens litterära status och framhöll att man arbetade med att lägga in ämnesord över skönlitteraturen i en databas – ett initiativ som delvis ifrågasatts. Litteraturcirklarna är dock populära.
Søren Sørensen gav en färgstark och engagerad skildring av läget för biblioteken i Danmark. För några år sedan fick Köpenhamns huvudbibliotek en ny överbibliotekarie och hon deklarerade att nu skulle böckerna bort med stöd från direktören för statens biblioteksstyrelse. Biblioteken har alltmer börjat likna kioskerna på järnvägsstationerna, säger kritikerna. Men det finns en annan bild. Sören Sørensen frågade sin dotter, bibliotekarie i en dansk småstad, och hon svarade att klassikerna självklart blev utlånade, men naturligtvis inte i lika hög grad som bästsäljarna. Hon kan inte tänka sig något folkbibliotek som inte har användning för klassisk skönlitteratur. Bland låntagarna finns ett stort intresse – så på den bogen finns ingen anledning till oro. Goda klassiker finns det alltid läsare till. I Danmark firas varje år klassikerdagen – i år är det Martin A Hansen som firas. Skulle något motsvarande kunna anordnas i Sverige frågar man sig.
Kristin Steinsdóttir från Island rapporterade att bibliotekens webbsidor bara tar upp levande författare, eftersom man tycker att de döda klassikerna går att slå upp i böcker och tidskrifter. Antalet biblioteksbesök har ökat markant efter bankkrisen. Biblioteken ordnar populära litteraturkvällar. På somrarna berättar man på engelska för turisterna om de isländska klassikerna. Turisterna har också ökat på grund av den isländska krisen.
Sammantaget konstaterades att läget för klassikerna på biblioteken är beroende av hur aktiva biblioteken är i fråga om program, samarbeten och levandegörande av bokbeståndet. Man betonade att det är en demokratisk uppgift för biblioteken att hålla ett brett och allsidigt urval i sina bokbestånd och att motståndet mot klassikerna inte emanerar från besökarna, utan snarast från räknenissarna och kultur- och rentav bokfientliga biblioteksledningar.
Gunnel Stenqvist var samtalsledare för temat ”Kvinnliga klassiker”. Hon påpekade att boken Nordisk litteratur til tjeneste – Nordiske kanoniske tekster utgiven av Nordiska Ministerrådet 2008 bara tog upp ett fåtal kvinnliga författarskap. Till exempel saknas Fredrika Bremer. Litteraturvetaren Anna Bohlin, som undervisar i litteratur med genusinriktning på Södertörns högskola, påpekade distinktionen mellan kanon som en upprättad lista över verk och klassiker som används i en större eller mindre krets – ett antal klassiker kan naturligtvis bilda en kanon. Verk som hyllas som litterärt högtstående av sin samtid tenderar att skrivas ut ur litteraturhistorien och kvinnlighet i synnerhet verkar ha en bromsande effekt på tidlösheten. I överförd bemärkelse skulle klassiker (av latinets classicus) vara den litteratur som skattar mest, som bidrar mest till det allmänna. Då borde Nils Holgersson av Selma Lagerlöf ligga i topp, eftersom det är den i särklass mest lästa boken bland svenska skolbarn under 1900-talet.
Inga-Britt Kjølby Olsen, lärare, politiker och ordförande i Karin Michaëlis selskabet, ställde frågan varför det tagit så lång tid för nordiska kvinnor att bli självmedvetna. De har varit osynliga i tusen år. Först för 150 år sedan fick kvinnorna stämma och vi bör tacka dem som var de första att bryta muren. Karin Michaëlis var samtida med Sigrid Undset och Selma Lagerlöf och samarbetade med dem i kampen mot nazismen. Hon var pionjär, iakttagare och förmedlare, skrev 40 romaner och debatterade i pressen. Under första världskriget var hon krigskorrespondent på Balkan och under andra världskriget tog hon bland annat emot Bertolt Brecht som flykting. Michaëlis levde 7 år i exil i USA. Författarskapet är rikt utforskat och det har under 2000-talet kommit fyra biografier om henne. Hon utges alltjämt i hela Europa. Hur många i Sverige är bekanta med Karin Michaëlis? Här ser vi att sällskapet har en viktig uppgift att fylla för att levandegöra en kvinnlig klassiker.
Kristin Steinsdóttir var övertygad om att man om hundra år skulle kunna nämna flera isländska kvinnliga klassiker som Frida A Sigurdardottir, Vigdis Grimsdottir, Steinunn Sigurdardottir m.fl. Men Island saknar en äldre generations kvinnliga författare med genomslag utomlands. För att kunna skriva böcker bör man ha pengar och stol, skrev Virginia Woolf. Kvinnorna skrev om natten och debuterade sent. Man talar om kärringböcker. Många kvinnor har traderat historier, visor och rim – men de kallas inte klassiker på Island.
Märta Tikkanen började med att säga att finländska kvinnor är oerhört starka och skräckinjagande. Hon koncentrerade sin framställning på tre namn: Fredrika Runeberg, Solveig von Schoultz och Edith Södergran. Tikkanen ansåg att klassiker och kanon grundar sig i subjektiva erfarenheter. Man kan alltid diskutera vilka som är värda att nämnas. Ju fler olika åsikter desto bättre! Fredrika Runeberg har ända sedan tonåren fångat Märtas intresse. Men hon har aldrig haft det särskilt lätt med Johan Ludvig, som gav sin fru så litet utrymme. Hur går det att leva i tvåsamhet när det gäller två skrivande människor? Hur skapa möjligheter till koncentration för båda? Lars Huldéns skriver i sin bok om Runeberg och hans vänner att Fredrika var bakgrundsmusiken till allt vad han företog sig – tänk att en kvinna kan tillstjäla sig en sådan glädje! Märta har alltid beundrat Fredrika, men också varit ilsken på henne och frågat sig varför hon underkastade sig så. Hon som har skrivit om alla viktiga frågor: språkpolitik, krig, religion, utbildning. Men Fredrika hade väldigt svårt att anse att hon hade rätt att ägna sig åt sitt skrivande.
Äldre kvinnors problem med att ta sig fram som författare på grund av att förlagen föredrar unga i TV-sofforna uppmärksammades. Men i Norge verkar det som att kvinnor över 40 kan hävda sig. Att få in kvinnliga författare i skolans läroböcker och att se till att det forskas om kvinnliga författarskap talades det också om. En enkät som delades ut ställde frågan om favoritklassiker. Här fick Selma Lagerlöf flest röster tätt följd av Dostojevskij. Andelen kvinnor bland de författare man röstat på var 40 procent – detta jämfört med den nordiska kanonbokens ynkliga 16 procent.
Dagens sista tema var ”Att översätta våra klassiker” med Göran Bäckstrand som samtalsledare. Först ut var Aimée Delblanc från Sverige. Att översätta är att förstå och att förstå är att översätta. Översättningen är osynlig – den ska bara finnas där. Delblanc gav en översikt över översättandets och översättarnas historia. Översättaren är som en kameleont – en förmedlare mellan de båda horisonterna. Man måste finnas i det egna språket för att det ska fungera. Översättning är ett konstnärligt yrke precis som en pianist tolkar ett musikstycke. Det är bra att läsa texten högt för att känna rytmen. Litterära översättarutbildningar finns i Göteborg, Stockholm och på Södertörns högskola. Där har man nyligen sjösatt projektet Svensk översättarlexikon www.oversattarlexikon.se, som lyfter fram de svenska översättarnas betydelse som litteraturskapande yrkeskår.
Erik Harbo från Danmark, ordförande för Blicher selskabet bl.a., berättade att Almqvists Det går an nu finns i en dansk översättning i butikerna. Många säger att Blicher inte kan översättas. Men det litterära sällskapet har drivit fram ett flertal översättningar av Blicher och även lyckats skrapa ihop pengar till detta.
Erik Edvardsen gav exempel på den komplicerade norska språkfrågan. Ibsen själv var rädd att Norge skulle komma att isoleras genom landsmålet. Edvardsen underströk att det behövdes översättningar och förklaringar till Ibsens verk. Men man måste ha goda kunskaper i den samtida kulturella kontexten när man utför översättningar.
Göran Bäckstrand sammanfattade att vi behöver få våra klassiker översatta så att de blir lästa och att översättaren måste få status och ges mer tid. Om översättaren brinner för sin text – då blir det en kärleksgärning. Översättningarna är viktiga för små språkområden. De afrikanska språken bör översättas mer än de gör. Bäckstrand gav exempel på att man i Frankrike låter ge ut översättningar av Harry Martinson parallellt med en fransk poet.
Den långa konferensdagen avslutades med ett strålande fint musikprogram hämtat från den danska vistraditionen, introducerad av Søren Sørensen. Operasångaren Erik Harbo framförde ett antal kända danska sånger ackompanjerad av Bente Harbo på piano.
Den sista konferensdagen innehöll två programpunkter, som på ett vitalt sätt knöt samman trådarna. Under rubriken ”De litterära sällskapens betydelse för forskningen” med Ulf Hellners som samtalsledare gjorde Niels Kofoed, ordförande för B.S. Ingemann selskabet, en framställning om hur de danska litterära sällskapen började blomstra efter andra världskriget. Till att börja med samlades man kring stora diktare som Holberg, Oehlenschläger och H.C. Andersen, ofta också kopplat till en författarmiljö av något slag. För att den klassiska danska litteraturen före 1870 ska kunna läsas måste man ge ut den på nytt i textkritiska utgåvor, sammanställa bibliografier osv., betonade Kofoed. Sällskapen har haft begränsad anknytning till universitet och grundat sig på ett bredare skikt i det danska samhället. Man behöver både djup och bredd och en framtidsfråga är att få yngre människor engagerade.
Erik Edvardsen berättade att Norge inte har någon starkare rörelse kring litterära sällskap, däremot finns ett antal litterära museer. Ibsens hem är det mest kända och utgör också ett forskningscenter. Ibsen-årsboken som utkommit alltsedan 1950-talet har samlat och stimulerat ibsenforskningen. En vetenskaplig utgåva av Ibsens samlade verk avslutas i år. Det är nödvändigt med litterära sällskap för att kunna uppmärksamma författarskapen. Ett nytillskott på senare år är Asbjørnsen-sällskapet med nära anknytning till antikvariatsbokhandlare Björn Ringström. Norsk Folkminnelag är en viktig utgivare av texter. Man behöver skapa rum för forskning, traditionssamling i seriösa kommentarer och avhandlingar. En akademisk publicering ger status åt författarskapet. En dialog bör föras mellan professionella och allmänhet. Man kan skapa en publik genom föredrag och smala utgåvor har en stor betydelse.
Eva Jonsson, fil. dr i litteraturvetenskap och lektor vid Mittuniversitetet i Härnösand, har framförallt forskat om Gustaf Fröding. Hon gav synpunkter på sina erfarenheter av litterära sällskap som forskare, medlem och privatperson. Olika litterära sällskap har olika fokus. Fröding-älskarna kan hans dikter utantill och vill gärna deklamera. Men har sällskapet någon betydelse för forskningen? Det första svaret Eva gav var nej, men när hon gick djupare in på frågan framhöll hon att sällskapets årsböcker erbjuder forskarna publiceringsmöjligheter. Eva kunde snabbt få publicera ett arkivfynd i DELS tidskrift Parnass. De bibliografier som Fröding-sällskapet givit ut har hon nästan slitit ut. Brevutgåvorna är också viktiga. Men vilken inriktning ska årsböckerna ha? – forskning vägs mot det mer populära. Om de blir för svårsmälta mister man kanske medlemmar.
Katri Sarmavuori från Finland berättade att hennes elever på universitetet inte hann forska – de ville hellre leva. Unga människor är inte intresserade av att disputera. Och avhandlingarna om klassiska författare är få. På senare år har det kommit ut endast en avhandling om Topelius. Om Veikko Huovinen och Arto Paasilinna finns inga alls. Undantaget bland moderna författare är Tove Jansson.
Chefen för Nordiska museets arkiv, numera också ordförande i Strindbergssällskapet, Katarina Ek-Nilsson hävdade att de litterära sällskapen var beroende av forskningen. Som nybliven ordförande i Strindberg-sällskapet kan Katarina konstatera att nästa all tung forskning om författaren skett i samarbete med sällskapet. Sällskapet och forskningen har nästan varit synonymt. Utgivningen av Strindbergs brev har pågått i decennier och de 22 banden kommer att utgöra en guldgruva för fortsatt forskning. Sällskapet har alltid haft en representant i ledningsgruppen för Strindbergs samlade verk. Det är ett arbete präglat av hög källkritik. Sällskapet erbjuder publiceringsmöjligheter för unga forskare.
Søren Sørensen framhöll att det finns ett utvecklat nordiskt samarbete mellan Bellman-sällskapen. Detta främjar komparativ forskning om olika litterära kulturer och receptionsfrågor. Inga-Britt Kjølby Olsen betonade att det bör föras en dialog mellan sällskap och forskning. I Sverige har nästan all Bellman-forskning försiggått inom sällskapet och om Almqvist duggar det tätt med avhandlingar, rapporterade Olof Holm.
Erik Harbo invände mot Eva
Jonsson att många s.k. forskningsarbeten var oläsbara, inte tillförde något och
rentav missförstod författarskapet. Unga människor är vilseleda av
universitetssystemens krav och gör helt felaktiga undersökningar. Eva Jonsson
svarade att det inte var något fel på diktuppläsningar, körer och teater, men
de tillför inga nya fakta. Trots denna meningsskillnad framhöll exempelvis
Gunnel Stenqvist, Årstasällskapet för Fredrika Bremer-studier, att man
uppmuntrar forskning och inte ser någon motsättning mellan sällskapslivet och
forskningen.
Avslutningsvis dryftades frågan ”Har de litterära sällskapen någon framtid?” Samtalsledare var Bo Ståhle, som betonade att sällskapsrörelsen i hög grad var levande och även i förhållande till forskningen. Man har till exempel i Bellmansällskapet fyra doktorander i styrelsen. Här återkom Katarina Ek-Nilsson med synpunkten att framtiden för de litterära sällskapen beror av om forskningen kan syresätta dem. Nya perspektiv och nytolkningar behövs alltid på den litteratur som vi älskar. Sällskapen är en betydelsefull plattform för yngre forskare. Stipendier och priser är också viktiga. Hur är framtiden för litteraturen? Man borde nog enligt Katarina vidga litteraturbegreppet. Stora viktiga insatser har gjorts för forskningen av personer utanför den akademiska världen. Katarina uppmärksammade den nyligen bortgångne Carl Olof Johansson, som var Strindbergssällskapets allt i allo. Han förde dagligen en vetenskaplig diskussion brevledes med Strindbergsforskare över hela världen. Egentligen var han ekonom, men kunde mer om Strindberg än mången litteraturvetare.
Søren Sørensen betonade att man inte behöver en akademisk grad för att förstå litteraturen. På grund av journalismens dominans och föraktet för allt äldre än nutiden sker hela tiden en nedvärdering av klassisk bildning. Sällskapen har en praktisk-ekonomisk betydelse genom att man drar turister till miljöer där det finns diktarhem. När folkrörelserna sviktar skapar det förutsättningar för de litterära sällskapen att fånga intresserade och engagerade människor. Reaktionen mot vulgariseringen och infantiliseringen kommer inte att avta i styrka, spådde Sørensen.
Katri Sarmavuori hälsade från DELFI:s ordförande i Finland Matti Nummenpää. Nu finns det 48 anslutna litterära sällskap. Man har ingen tidning, men sällskapens hemsidor är populära. Göran Bäckstrand från Harry Martinson-sällskapet poängterade att DELS behövs. Ensam är inte stark. Man kan ordna gränsöverskridande möten mellan sällskap. Erik Liljeström, ordförande i Jacob Tegengren-sällskapet framhöll att man kan utveckla vänortskontakter mellan de litterära sällskapen. Svenskläraren Åke Öberg ansåg att Parnass fungerar som en utmärkt fortbildningskanal för svensklärare. När svenskundervisningen nedmonteras behövs DELS i ännu högre grad.
Konferensen avslutades av DELS ordförande Bo Malmsten, som tackade för inlägg, debatter och fint kamratskap. Vitaliteten tyder på att man kan vara optimistisk om framtiden. Entusiasmen, inspirationen och kunskapen kan användas i det fortsatta arbetet. Ett särskilt tack riktades till koordinator Olof Holm och Britta Nygård och Mats Wallenius från Föreningen Norden. Bo Malmsten lämnade stafettpinnen vidare till de danska deltagarna, som ombads ordna en ny konferens år 2011. De finska representanterna överlämnade ett minnesalbum till DELS efter mötet på Hanaholmen år 2007.
Generalsekreteren i Föreningen Norden Mats Wallenius sade i sina avslutningsord att de litterära sällskapen hör till kulturens dolda stödtrupper. De är oerhört viktiga i den kulturpolitiska triangeln: att synliggöra, tydliggöra och levandegöra. Konferensen har visat på de litterära klassikernas och de litterära sällskapens betydelse för bildning, utbildning och forskning. Man behöver både förvalta och förnya genom sällskap och forskning. Forskningen och sällskapen bör mötas med respekt och kritik. Att få skolelever är bekanta med Ibsen är inte elevernas fel, utan skolpolitikens. Att inte bibliotekarierna får en grundutbildning i litteratur är också en stor brist, men inte förvånande. En ännu större skandal är att den nordiska kanon-boken tar upp så få kvinnor.
Wallenius betonade att man måste få med ungdomar i högre grad. En kommande konferens kunde uppehålla sig vid lärare och studenter i nordiska språk runt om i världen. Och varför inte rösta om en nordisk klassiker under den nordiska biblioteksveckan? Nordiska möten har ett berättigande för idéutbyten. De litterära sällskapen är oerhört betydelsefulla och behöver komma ut ur garderoben. Föreningen Nordens representant tackade för gott samarbete med DELS och tackade också alla deltagare och bidragsgivare.
Konferensen har genomförts genom generösa ekonomiska bidrag från Nordiska Kulturfonden, Svenska Akademien, Letterstedtska och Lachmanska fonderna.
Gunnel
Furuland lämnade rapporten