Kategoriarkiv: Recensioner av våra författare

”Kritiken var i kris redan på 1840-talet.” Ulrika Knutson skriver om ny bok av Åsa Arping

I en understreckare i dagens SvD skriver Ulrika Knutson om Åsa Arpings nya bok. Läs den här.

”Åsa Arpings bok är full av roliga paralleller med vår tid. Man ska förstås inte hamna i anakronism, men det slår en att Almqvist och Hebbe verkar stå på första steget till vår mediemoderna epok, där vi snart kanske kliver ut på det sista”

Två ”mindre” romaner av Hjalmar Bergman – kan man läsa dem i dag?

Jag har just läst respektive läst om två romaner av Hjalmar Bergman: ”Lotten Brenners ferier” (1928) och ”Flickan i frack” (1925). De här två romanerna samsas i en volym av HjB:s Samlade skrifter, dels av omfångsskäl (de är tillsammans inte mer än 270 sidor), dels säkerligen på grund av det gemensamma persongalleriet. Annars är böckerna mycket olika. ”Lotten Brenners ferier” är till genren närmast en pikaresk med en originell huvudperson: den 34-åriga docenten i jämförande anatomi Lotten Brenner, en kvinna med stark självkänsla trots sin – av författaren ständigt påpekade – fulhet. Av en kamratkrets vid universitetet skickas hon på en semesterresa till en badort vid Tysklands Östersjökust, där hon kommer åtskillig oreda åstad, ungefär som herr von Hancken vid Iglinge brunn mer än 100 år tidigare (en ättling till denne spelar en viktig roll i boken). I romanen får vi också återknyta bekantskapen med Johan Markurell, med tvekan godkänd student 1913, nu jurist och en rätt tvivelaktig figur i berättelsen.
En annan gestalt med lite oklar agenda är greve Ludwig von Battwhyl, en ung släkting till Lotten. I ”Flickan i frack”, som utspelar sig några år tidigare, har han en mer framträdande och mer positiv roll (medan Lotten Brenner och hennes akademiska kolleger snarast är staffage). Titelfiguren är Katja Kock, nybakad student som inte får köpa en klänning till studentbalen och som i trots lånar sin brors frack, uppträder i den och ställer till skandal i den inskränkta Wadköpingssocieteten. Ludwig uppträder som Katjas riddare och räddare, och kärleken spirar mellan de unga tu (naturligtvis inte utan fnurror på tråden). Och Katja tas till nåder av staden.
”Lotten Brenners ferier” är en rätt typisk Hjalmar Bergman-roman: humoristisk tonen men pessimistisk i tendensen och full av originella personager. Humorn är rätt hårt åtgången av tidens tand (och tilltalade inte alla kritiker ens 1928), men författarens inlevelse i och medkänsla med sina diktade figurer gör verkan även i dag. ”Flickan i frack”, däremot, är säkert Bergmans ljusaste roman, en leende idyll där inte ens hotet om social ostracisering kan tas på fullt allvar. En gång i tiden lästes den som ungdomsbok; nu läses den väl föga, om alls, men det är en förtjusande liten roman, en bagatell som det krävs en mästare för att åstadkomma.

Peter A. Sjögren

En röst från Finland om Eyvind Johnson

Så här skriver Tove Fagerholm, pensionerad modersmåls- (dvs. svensk-)lärare i Kyrkslätt utanför Helsingfors om Eyvind Johnsons ”Molnen över Metapontion”:

i kväll efter en familjedag i Sibbo läste jag slut Eyvind Johnsons enastående läsvärda och tänkvärda roman Molnen över Metapontion. 1957 och 2008, 378 s.
Som vanligt i E.J:s historiska romaner flätar han skickligt samman olika tider, här 400-talet före Kristus, med nutid,. i det här fallet 1950-tal. Läsaren vet aldrig vad man ska tro, vad är verklighet vad är fantasi. Allt svävar och ifrågasätter sig själv. Skillnaden mellan det ickefiktiva och det fiktiva problematiseras hela tiden. I grunden är det autofiktion.
Det är metaepik, gestaltningar av själva konsten att berätta om världen och den historiska verkligheten
Romanen är som en kinesisk ask, den ena gestalten efter den andra kliver fram och den innersta kärnan är författaren själv, hans livserfarenheter, tankar, en samtidsskildring med historiska förklädnader. Det blir en tidlös, allmängiltig berättelse, ett engagerat försvar av demokrati och individuell frihet. Historiens gång innebär bara förändringar på ytan. Djupast sett är människan oföränderligt densamma.
Återigen formulerar E.J. smärtans estetik: ” Jag skulle vilja säga nu: jag genomskådar min smärta. Jag kan betrakta ett moln som driver över himlen eller en slinga rök från en lampa upp mot ett tak. Jag såg smärtans rörelse. Men i det nyktra skådande behöll jag min smärta, min sorg, och den var inte som förut.”
Bokens egentliga berättelse, med många parenteser och omtagningar är de tiotusendes härtåg till Babylon, Xenofons Anabasis återberättad på Johnsonskt vis.

Jag minns min djupa läsupplevelse när jag läste Hans nådes tid i början på 60-talet
och jag har inte glömt den berusning jag fylldes av när jag läste Livsdagen lång 1964.
I bok efter bok manifesterar E.J. fantasins och fiktionens stora betydelse för människotillvaron. Jag är glad över att Molnen över Metapontien nådde mig först i mogen ålder, då jag kanske läser mindre vidöppet, men med djupare begrundan och oändlig tacksamhet över det tankesvindel denna läsning ger mig

Övralidspriset till Lars Andersson,som skriver om inspiratören Heidenstam under strecket i SvD

Övralidstal 

Heidenstamsällskapet
ger i samarbete med Övralidstiftelsen ut   pristagarens tal, vilket skickas ut till medlemmarna. Här ett sammandrag som understreckare.

http://www.svd.se/kultur/understrecket/heidenstam-en-inspirator-i-det-tysta_8328874.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20130708