Kategoriarkiv: Parnass

Två personligheter viktiga för DELS har gått bort

GunGun Qvarzell (1936 – 2017)
Inget var omöjligt för Gun. Hon var en idéspruta och hade en energi som livade upp alla möten. 1967 var hon med och startade Författarcentrum och när hon ”gick i pension” 2000 hyllade ett trettiotal författarvänner henne med en vänbok, där de berättade om hennes initiativförmåga och engagemang.

Här är ett exempel: 1968 arrangerade hon en turné till olika fängelser och vårdanstalter för den nybildade fria teatergruppen Fickteatern med Suzanne Osten, Lottie Ejebrant, Leif Sundberg och Gunnar Edander. ”Mellan två stolar” kallades pjäsen men vem skulle skriva texter? Gun ordnade snabbt kontakt med den nya spännande poeten Sonja Åkesson och turnén blev en stormande succé.
Gun startade också Sonja Åkessonsällskapet 2000 och var dess ordförande under de första tio åren.
Vi saknar Gun. Hon var verkligen en eldsjäl och för det fick hon Barnboksinstitutets Eldsjälspris 1994. Priset delas ut till ”riktig eldsjäl” som arbetar praktiskt med barn, ungdom och böcker helst i förorter och glesbygd. Gun var vidare hedersledamot i svenska Barnboksakademien och ingick i Författarförbundets biblioteksråd. Tillsammans med Lars Järnemo var hon också konferencier på De litterära sällskapens (DELS) scen på Bok&Bibliotek i Göteborg under många år. Hon satt även i styrelsen för DELS.

Gunnar Edander, kompositör och Catharina Söderbergh, författare

Lars Järnemo
lars
Lars växte upp i Fredhäll. Han hade många intressen, litteraturen var ett av dem, och under flera år satt han i styrelsen för DELS (De litterära sällskapens samarbetsnämnd) och var suverän arrangör av och konferencier på De litterära sällskapens scen på Bok & Bibliotek i Göteborg.

Ett av Lars mest brinnande intressen var Dan Andersson. Redan som 16-åring åkte han till Dalarna för att gå i Dans fotspår och som 18-åring blev han guide i Loussastugan i Skattlösberg i södra Dalarna, där Dan bodde och diktade åren 1912-14. Lars var aktiv i Dan Andersson-sällskapet och bidrog med guidade turer och intressanta föredrag om Dans liv och författarskap.

Under större delen av sitt liv arbetade Lars i oljebranschen, först hos svenska BP där han var inköpare och befraktare och sedan på Texaco med planering och transporter av oljeprodukter. Den sista arbetsplatsen i Lars yrkeskarriär var hos OK Petroleum, sedermera Preem. Där arbetade Lars på företagets varuförsörjning med operationella arbetsuppgifter. Detta innebar att vara en länk mellan kunder och raffinaderier för att få leveranser av oljeprodukter att fungera så smidigt som möjligt. De sista åren före sin pensionering hanterade han krav från rederierna avseende merkostnader för fartygens liggetider i hamn.

Lars var en engagerad och mångsidig person. Många kommer att sakna Lars som en pålitlig och god vän. Också hans kulturella gärning, hans humoristiska teckningar och hans lysande förmåga att kunna trollbinda en publik med föredrag och anekdoter kommer att stanna kvar i våra minnen. Lars blev 74 år.

Puch Magnus Olsson, Dan Andersson-sällskapet, Catharina Söderbergh, DELS.

Hjalmar Bergman i liv och dikt

Söndagen den 26 mars kl. 13.30-15.00 var det dags för Hjalmar Bergman i serien Litterära matinéer på ABF i samarbetet med DELS.

hj bProgrammet började med ett samtal på tre man hand om Hjalmar Bergman mellan docenten i litteraturvetenskap i Örebro Sten Wistrand, poeten och bibliotekarien Arne Johnsson och läraren och entusiasten Pär Bäckman. Rubriken på samtalet ”Här har du mig” är ett citat ur ett brev till Victor Sjöström från den13 mars 1923 från Taormina. En av de adressater han kunde vara uppriktig med. Annars var tonen i breven beroende på vem han skrev till, fulla av attityder. Barnsligt till lilla mamma, sakligt till Tor Bonnier eller kärleksfull och krävande till fästmön Stina Bergman.

Hjalmar Bergman hade ingen fast adress sen de lämnade villan i Lindesberg, där Hjalmar tänkt sig trädgårdsodling och lantligt liv. Han tröttnade snart. Han reste mycket, men somrarna tillbringade han på Segelholmen utanför Dalarö. Han skrev oerhört mycket och fort, brev, romaner radioteater filmmanus noveller dramatik. Han skrev på skrivmaskin eller dikterade för Stina. I estradsamtalet frågades om vi ”har honom” men Hjalmar Bergman var en komplicerad, fantastisk personlighet, ständigt på bristningsgränsen, svår att fånga. Hjalmar Bergman, menade de, är en modernare författare än många av sina generationskamrater.

hj b 3Att mycket i fantasten Hjalmar Bergmans liv och verk har sin grogrund i barndomen, med den krävande och våldsamma pappan i det borgerliga Örebro, visade en gripande monolog av prästen Per Söderberg. Den bygger på en pjäs som Söderberg skrivit om Hjalmar Bergman kallad Bakom fem stängda dörrar. Han frågar om författaren Hjalmar Bergman skapades i skräcken i skamvråns mörker. I föreställningen får vi också möte romanfigurer som Katja, flickan i frack, Herr von Hancken och Hans nåd. Vi får möta Harald Henning Markurell som till skillnad från sin upphovsman försonas med sitt öde.

hj b 2Som sista punkt på det intressanta programmet läser Agneta Ljung ur Hjalmar Bergmans brev till Stina när de just träffats och under förlovningstiden. Svartsjukans demon skymtar redan och behovet av full kontroll över den älskade.

Agneta Ljung som i annat sammanhang har berättat om Stina Bergman som egen person inledde med att framhålla att Hjalmar Bergmans filmmanus lika mycket var Stinas.

Hon blev ju också efter Hjalmars död chef för manusavdelningen på SF. Hon överlevde stark och myndig. Ingemar Bergman blev upplärd av henne.

Stina blev tidigt varse Hjalmars kravfyllda sätt: Brevet från den 19 september 1906 börjar ”Jag väntade bref i morgse, alldeles bestämdt, så inte vet jag hur det hade gått om inge bref kommit. Det hade allt blifvit obehagligt! Jag säger detta blott som en liten varning, på det att du städse måtte uppföra dig lika vackert som idag, eller igår rättare.” Man måste säga att hon blev varnad!

/Ingar Beckman Hirschfeldt, ordförande för Hjalmar Bergman-sällskapet

Anna Maria Lenngrens upplysning: Ett 200-årsjubileum

Den 8 mars – den internationella kvinnodagen – 2017 är det 200 år sedan Anna Maria Lenngrens dödsdag. Det nystartade Lenngrensällskapet uppmärksammar i samband med detta Lenngren och hennes diktning genom en tvådagars konferens om hennes roll som upplyst kvinna i 1700-talets Sverige. Detta 200-årsjubileum äger rum på Riddarhuset i Stockholm 8-9 mars. Framstående forskare har bjudits in och kommer att föreläsa mellan klockan 10 och 17 båda dagarna. Båda dagarna avslutas med konsert. Såväl föreläsningar som konserter är öppna för allmänheten.

Läs mer här

Välkommen till höstmötet 2016

Välkommen till höstmöte 2016 på Ekermanska Malmgården, Ekermans gränd 3-5, måndagen den 21 november 2016, kl 18.00

ekermanska

Vi börjar som vanligt med att äta en krämig kantarellsoppa med bröd samt kaffe och kaka. Pris 150 kr. Vatten serveras till maten, vin kan fås till självkostnadspris.

Vi kommer att uppmärksamma några medlemmar som jubilerar och delar med sig av sina planer och erfarenheter.

Åsa Morberg om firandet av Stig Sjödins 100-årsminne 2017

Semir Susic om Harry Martinssons Aniara som fyller 60 år

Kent Josefsson om 100-årsminnet av Per Anders Fogelströms födelse 2017

Olof Holm om 150-årsminnet av Carl Jonas Love Almqvists död

Efter programmet följer DELS medlemsmöte. Vi hoppas påen livlig och infallsrik diskussion om vår verksamhet och hur den skulle kunna förbättras. Nya sällskap presenterar sig.

Anmäl deltagande till Barbro Andersson info@dels.nu eller tel. 070-7973610 senast den 16/11 och betala samtidigt avgiften för maten till DELS plusgirokonto 62 19 28-1 tänk på att markera tydlig avsändare = namn + litterärt sällskap.

Närmaste T-bana är Zinkensdamm (ca 800 m). Man kan också åka med buss 4 till Södra Station (ca 450 m).

Ny ordförande för DELS

0834800011503_MaxVid DELS årsmöte den 16 april 2016 valdes Birgitta Wistrand till ny ordförande. Så här presenterar hon sig själv:

”Jag är feminist, fil dr och heders-Fredrika. Jag har varit VD för Stiftelsen Positiva Sverige och riksdagsledamot (m) 1991-2002. År 2006 disputerade jag på en avhandling om Elin Wägner i 1920-talet – som rörelseintellektuell och internationalist. Idag är jag affilierad forskare vid Uppsala universitet. Jag har publicerat ett femtontal böcker om jämställdhet, hälsa och ledarskap.”

Fritt ord 250 år!
Parnass nr 1 2016

Nytt nummer av Parnass nu ute

Parnass nr 1 2016: Tryckfrihet – grunden för fria författare I år är det 250-årsjubileum av Sveriges och världens första tryckfrihetsförordning (TF) som kom 1766. Parnass ägnar därför årets första nummer åt tryckfrihet!   Men trots tryckfrihetsförordningen har inte tryckfriheten varit helt säkrad. I en inledande artikel beskriver Jonas Nordin, som är projektledare för KB:s aktiviteter under jubileumsåret och redaktör för webbplatsen frittord250.se, utvecklingen.    Religion, politik och erotik är det som under århundradenas lopp fått svenska makthavare att väcka tryckfrihetsåtal. Flera ryktbara tryckfrihetsrättegångar vittnar om det: Thorilds skrift om det allmänna förståndets frihet 1792, religionsmålet mot Geijer 1821, Hierta och indragningarna av Aftonbladet på 1830-talet, Giftasprocessen mot Strindberg 1884 och åtalet mot Fröding 1896.

På 1930-talet gällde striden Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen och Else Kleens försvar av Bruno Poukkas Gröna ön. På 1940-talet var det Bengt Anderbergs Kain.    Ord från scenen var lättare att censurera, eftersom teatern inte skyddades av tryckfrihetsförordningen. Sålunda censurerades Bertil Malmbergs Excellensen och Vilhelm Mobergs dramatisering av Rid i natt. Scenen med den trojanska hästen i Karl Gerhards revy Gullregn förbjöds och Axel Kiellands ockupationsdrama Om ett folk vill leva fick inte uppföras.    Det går att urskilja tre kritiska perioder i den svenska tryckfrihetslagstiftningen:      1) 1766 – 1774 rådde grundlagsskyddad tryckfrihet. Därefter var den inskränkt av Gustav III och även efter hans död fram till 1809. År 1812 infördes Sveriges femte TF, men parallellt med denna fanns, fram till 1844, indragningsmakten. Med dess hjälp kunde man efter ett administrativt – inte juridiskt – beslut förhindra spridningen av misshagliga trycksaker.   2) Transportförbudet användes under åren 1940-1943 och riktade sig då framförallt mot den kommunistiska pressen.  3) Dagens sociala medier har sina problem, men det är inte egentligen en fråga för tryckfrihetslagstiftningen eftersom de vanligen saknar de förutsättningar som krävs för grundlagsskydd (utgivningsbevis och ansvarig utgivare).   Idag är tryckfriheten starkt hotad eller helt avskaffad i många länder. Hundratals författare, journalister och fotografer sitter fängslade runtom i världen. Med 250-årsjubileet gör Sverige en viktig markering hur avgörande tryckfrihet är för en demokrati.

Se vidare www.parnass.nu!

Carina Burman om Fredrika Bremer, död 31 december 1865

Carina Burman: Bremers böcker ger nycklar till 1800-talet

 

På sin tid var hon en av Europas ledande romanförfattare, med ett författarskap som än i dag bjuder på både roliga och feministiskt klarögda vardagsinteriörer från 1800-talets Sverige. I dag är det 150 år sedan Fredrika Bremer avled.

Fredrika Bremer (1801–1865), målad av Johan Gustaf Sandberg 1854.
Fredrika Bremer (1801–1865), målad av Johan Gustaf Sandberg 1854.

Sextiosex och halvtredjedels år gammal skulle hon bli – det var Fredrika Bremer övertygad om. Vidskeplighet och oförnuft låg annars inte för henne, men hon hade en gång haft en mycket påtaglig dröm, där familjens gamle informator avslöjade hennes dödsår. Bremer hoppades på att under den tid som var utmätt hinna fullborda sitt verk.

Drömmen visade fel. Efter julottan 1865 stod ­Bremer länge i snålblåsten på kyrkbacken i Österhaninge och pratade med bekanta. 64-åringen drog på sig en förkylning, och fast hon tröstade oroliga vänner med att ”det är inte mitt dödsår ännu” dog hon på nyårsaftons morgon. Hennes sista roman ”Aurora” blev aldrig färdig. Den skulle ha handlat om kvinnan som konstnär. I dag är det alltså 150 år sedan Fredrika Bremer dog. Redan här anar jag dock hur läsaren suckar till – ska man så här på nyårsafton behöva läsa en streckare om ännu en död författare… och var inte Fredrika Bremer fasligt tråkig?

Oförtjänt har Bremer förföljts av ett tråkighetsrykte. Mycket snart sattes hon på piedestal som den stora föregångaren, och helgonen där uppe på sina piedestaler är svåra att urskilja för oss nere på gatan. Det är en märklig paradox att någon samtidigt kan respekteras som föregångare och föraktas som tråkmåns. Lustigt nog tycks sådant drabba kvinnliga författare oftare än manliga – vad man än säger om Almqvist och Strindberg brukar man knappast anklaga dem för tråkighet.

Rykten är nu sällan sanna. Fredrika Bremer var ingalunda tråkig utan en sjutusan till kvinna. Hon var verkligen en föregångare, som kämpade mot de begränsningar som hennes kön och samhälls­ställning medförde, skaffade sig utbildning på egen hand och blev sin tids stora internationella bäst­säljare. Såväl i person som i skrift kunde hon överraska. Hon påstod själv att hon helt saknade takt, och hon berättade för chockerade amerikanska vänner att hon måste svära när hon blev upprörd.

Fredrika Bremer föddes 1801 i en välbärgad ­familj, som hade Årsta slott som sommarnöje och uppfostrade sina många barn enligt två huvudprinciper: de skulle lära sig så mycket som möjligt, men aldrig något om ondskan, och de skulle äta så lite som möjligt. Fredrika svalt till kropp och själ. Målet med flickornas uppfostran var ett adligt gifte, men det gick dåligt med de ambitionerna. Fredrika var knappast vacker, hon var tafatt och kände sig ständigt missanpassad. Bland de ”talanger” flickorna övades i fanns dock språk, musik och teckning, vilket hon livet igenom hade nytta av. Också skrivande uppmuntrades, och hon ledde familjens vers- och dramatikupptåg.

År 1828 debuterade Bremer med ”Teckningar utur hvardagslifvet”. Om hon porträtterats då – 27 år gammal – hade vi sett en liten späd kvinna i empireklänning, antagligen djupt decolleterad och med håret ordnat i sinnrika lockar. Hon hade stor näsa, men frisk hy och ett intensivt sätt, som gjorde att betraktare glömde utseendet. Porträtten visar också en vänlig, genomträngande och intresserat utforskande blick.

För samtiden kändes Bremers böcker rykande aktuella. Människor i debutboken talar som de gjorde år 1828. För oss är det som att kika på dem genom ett nyckelhål. Var det så ungdomsslangen lät på Karl Johanstiden? I Bremers romaner finns ­romantiska drag, men i storsäljare som ”Famillen H*” (1830–31), ”Grannarne” (1837) och ”Hemmet” (1839) dominerar de klarögda verklighetsiakttagelserna. Dessutom är Bremer fortfarande rolig, vilket man inte kan säga om tidens alla lustigkurrar. 1800-talets humor är annars rejält föråldrad.

Hennes romaner översattes till de flesta europeiska språk och sålde stort i Tyskland, Storbritannien och Amerika. En modern läsare kan få intrycket att Bremer påverkats av de viktorianska författarna, men det var faktiskt tvärtom. Vardagsskildringarna var nya för de engelska läsarna, och Charlotte Brontë var orolig att hennes guvernantroman ”Jane Eyre” skulle uppfattas som ett plagiat på Bremers ”Grannarne”. Det vore faktiskt roligt att efter alla dessa brittiska herrgårdsfilmer få se en svensk tv-serie baserad på något av Bremers verk, kanske ”Famillen H*” eller ”Grannarne”.

Bremers romaner skildrar ofta en högreståndsfamilj – med mamma, pappa och barn, men också fosterbarn och andra släktingar samt informator, guvernant och husrådinna. Karakteristisk är den försiktiga avvägningen mellan vardagsskildring och budskap. Genom sitt författarskap ville Bremer göra mänskligheten gott, och därför strävade hon efter att sprida kunskap om kvinnans ställning och möjligheter. Budskapet gick ibland manliga recensenter förbi, men kvinnorna såg det. Hon tog upp kvinnans rätt att bestämma över sig själva, över sin kropp, själ och egendom. Detta hände sig nämligen på den tiden då ogifta kvinnor var omyndiga och då kvinnor och män inte hade lika arvsrätt. Frågan om kvinnors utbildning är central i Bremers böcker. Efter de förs­ta romanerna skaffade hon sig själv en sorts akademisk utbildning – hon anlitade en lundensisk präst, som under tre års tid lotsade henne genom det självständiga tänkandets labyrinter. Något av en romans blev det också, även om Bremer efter viss tvekan tackade nej till äktenskap – som prästfru skulle hon inte kunna uppfylla sitt kall, nämligen att skriva romaner. Vänner förblev de dock livet ut. På 40-talet blev hennes författarskap djärvare. ”En dagbok” (1843) är en fin Stockholmsskildring och kan ses som den ­första svenska singelkvinnoromanen. Där diskuteras också kvinnans rättig­heter och plikter som ”medborgarinna”. Längre fram såg Bremer hela sin produktion som förstudier till feministmanifestet ”Hertha” (1856), den roman som bidrog till att ogifta svenska kvinnor blev myndiga. Om ungdomsromanerna är kolorerade handteckningar är ”Hertha” en svartvit daguerrotyp. Här slutar inte ung kärlek med bröllop utan med oäkta barn, äktenskapet är inte en dröm utan ett påtvingat parti med en försupen karl och fäderna är inte kärvt förstående utan grymma. Hela det patriarkala samhället förstörs dock i en apokalyptisk eldsvåda, och en ny värld byggs upp. Kvinnorna får ta del i besluten, och den riviga men ändå helgonlika titelgestalten startar en skola för unga flickor. Endast den erotiska kärleken misslyckas. Den nya tidens jämställda man dyker verkligen upp, men Hertha får inte gifta sig med sin ­Yngve Frej förrän han är dödssjuk. Makarna förblir oskulder. Det hindrade inte att samtida kritiker fann ­förbindelsen moraliskt olämplig – under eldsvådan skadade nämligen Yngve sitt knä, varpå Hertha förband det. ”Om det varit fråga om foten, skulle jag ej sagt så mycket om det; men – ­knäet – det är i sanning för långt gånget”, skrev den konservativa Svenska Tidningens recensent.

Trots att Bremer själv var ogift var hennes böcker inte erotiskt oförargliga. I ”Hemmet” blir både modern och två döttrar förälskade i informatorn Jacobi, och periodvis hettar det till rejält. Privat kunde Bremer diskutera frågor som andlig otrohet med manliga vänner, och till en väninna med många barn rekommenderade hon en handbok i familjeplanering. Funderingar på preventivmedel hör väl annars knappast till det man förknippar med en ungmö från 1800-talet.

Bremer arbetade för reformer på alla områden. Hon var filantropiskt engagerad – bland annat genom att organisera kvinnor i fruntimmersförbund, som tog hand om föräldralösa barn ­efter koleraepidemierna – och strävade efter allas jämställdhet. Det gällde inte bara männi­skor. I ”Grannarne” diskuterade hon djurens rättigheter, och huvudpersonen stiftar sin egen lag för djurens behandling, ty ”huru orimlig, huru ovärdig är icke grymhet mot djuren”.

Politiskt brukar Bremer betraktas som liberal, men i artikelserien England om hösten år 1851 bekände hon sig till den kristna socialismen, som hon kallade ”i grunden … var god människa kär.” Det är lite kamrat Jesus över hennes politiska inställning, men med större elegans. Som hon själv uttryckte det i ett brev: ”Himlens ljus, Champagnens skummande bläddra [bubbla], det eviga brödet liksom det timliga, alla, alla paradisets frukter ha alla lika rätt till.”

Efter den instängda ungdomen blev Bremer till sist världsresenär. Hon for till Amerika och Kuba 1849–51 och reste runt i Europa och Mellanöstern 1856–61. Överallt var hon lika storögt intresserad och lika mån om att fråga ut människor om deras liv och villkor – inte minst då kvinnans ställning. Båda resorna resulterade i reseskildringar, ”Hemmen i den nya verlden” (1853–54) och ”Lifvet i gamla verlden” (1860–62).

Med tanke på Bremers internationella engagemang var det inte heller förvånande att hon var fredsivrare. Vid midsommar 1854 gick hon ut med ett stort internationellt upprop med inbjudan till ett fredsförbund. Tiden var dock mindre väl vald – det var mitt under Krimkriget, och engelsmännen skrattade ut henne. Självfallet var hon också anhängare till representationsreformen 1865, då ståndsriksdagen ersattes av tvåkammarriksdag. Det sista hon skrev var en novell om kvinnorna och rösträtten – en fråga som hon faktiskt behandlat redan på 40-talet.

Bremer föddes under den gustavianska tiden. När hon dog var ångbåtar vanliga och järnvägen under utbyggnad. Hon hade rest långt, både i tid och rum, och 60-talets berömda författarinna var ganska olik den förtryckta, tafatta societetsflickan. Efter resan i gamla världen lät Bremer sig fotograferas i en miljö som erinrar om renässansens porträtt av den lärde mannen. Där finns böcker, jordglob och en byst av Sokrates. Runt handleden har hon något som ser ut som ett radband – det är pilgrimspärlorna, som visar att hon varit i Jerusalem. Och över kjolen ligger en sjal i ett rikt, orientaliskt tyg – kanske köpt någonstans i Mellanöstern, men förmodligen också högsta mode år 1862.